Min lilla "tripp" till storstaden och kärleken....

blev som de flesta vet inte så lycklig. Så fort samboskapet inträffade så blev det genast mindre berörning. Kalla fötter??Ditlurad och manipulerad?Ångrade sig?Känslokall?En annan? ja jag vet inte vad som hände men något va det. Jag höll humöret uppe och lurade mig själv att allting va som en lycklig dröm samtidigt som en inre röst "varnade" mig och sa att det inte stod riktigt rätt till trots allt. Jag grät mig till sömns de flesta nätterna av dessa 14 dagarna och bara det borde fått mig att sticka direkt. Jag har ju varit i ett sånt förhållande tidigare och visste innerst inne att detta är faktiskt inte rätt hur mycket du än försöker intala dig det Janni.

Jag hade lämnat allt här hemma för den så kallade kärleken...alla jag håller av och älskar, tre av mina barn, mamma med familj, pappa med familj, Älskade vännen, älskade syrran och älskade stödfamiljen, mina underbara arbetskamrater och många fler. Lämnat tryggheten för kärleken, att det va min tur att bli älskad och lycklig, min tur att förändra livet till det bättre....Men tja, vad säger man när man lyckats bli "lurad" för femtielfte miljonte gången??? Är jag en jävla naiv dum kossa? Har inte jag rätt att bli älskad av en man nån gång? Bli behandlad som jag faktiskt är värd att bli behandlad? Jag är inte bitter, tvärtom....men frågan snurrar i mitt huvud...när är det MIN tur då? Som jag skrev nej jag är inte bitter....jag och barnen har det bra nu, en underbar fin nyrenoverad lägenhet och allt flyter på. Lillsessis fick tillbaka sin dagisplats hos sina kompisar, sin läkare o tandläkare fixade sig också. Tyvärr så fick jag söka om angående lillsessans stödfamilj trots att de underbara människorna själva ringt ett flertal och talat om att vi vill ha tillbaks lillsessis.....det är till att hålla tummarna så hårt det bara går för sessis saknar och pratar massvis och vill dit!

Det som är skitjobbigt för mig är att jag har inget jobb, ingen sysselsättning alls och det plågar mig. Jag varken orkar vill eller kan gå hemma. Trots min fibro och andra problem så finns det inget mera jag vill än att arbeta, få socialt umgänge. Jag HATAR att gå hemma. Jag hade kommit sååå långt med mig själv, hittat mig själv och fått ett enormt självförtroende och självkänsla, nu är det nere i bottenslammet igen. Jag vill upp,upp,upp mot toppen igen och få lov att må bra. Jag hade kunnat arbeta gratis bara jag får en trygg plats, precis som Legot va att vara på.

Tillbaka till stockholm: Hur kan en människa som säger sig älska dig bara förändras och bli hetsig,hotfull och gapig? En människa som utger sig för att vara den mest stabila,omtänksamma person på jorden? Hur kan en människa säga att man ska kunna diskutera för att ha ett förhållande inte själv kunna det? Hur kan man förändras så? Är det underbara och omtänksamma bara ett spel för galleriet? För att "locka" till sig sitt "byte"? Nog spekulerat om det...livet går vidare om än ännu mera skeptisk till att det finns bra män, undrar om jag någonsin kan komma att lita på en snoppbärande varelse?

Nu kommer mellansessan hit och vi ska ha en härlig lördag!